Jag kom mig själva att anylisera omkring kärlek och känslor idag. Här står jag, singel sedan några månader tillbaka. Mitt längsta singel period någonsin om jag nu ska gå in på djupet. Och även om kärlek är det finaste som finns så är det också det värsta. För antagningen så krossar den dig eller så gör den dig till världens lyckligaste person. Där finns liksom inget mitt emellan. Och jag frågar mig själv, ännu en gång; varar kärlek för evigt? Eller blir kärlek för oss en ren vana efter en kort tid? Är det fel att gå runt och tro på äkta kärlek och kan kärlek till någon du verkligen har älskat över gå till hat?

- Jag vill inte tro på HAT och hatar ingen, för mig är det en onödig känsla och ett väldigt fult starkt ord. Inget man ska känna helt enkelt. Men hur ofta hör man inte; Jag hatar mitt ex, jag hatar mina föräldrar osv. Människor du faktiskt har sagt - jag älskar dig till och menat det!

Om man nu verkligen känner hat för en person, så har det då aldrig varit någon slags KÄRLEK inblandat i den situationen. Och där är skillnaden på varför man hatar. För helt ärligt tror jag inte på att man bara kan vakna en vacker dag och helt plötsligt hata sitt ex tex; Faktumet är att man går runt och hatar känslan på att man faktiskt älskar personen. Förstår ni? Den känslan sitter kanske väldigt djupt inne och blir djupare för varje dag som går- men den finns där. Oavsett om man vill erkänna det eller inte!