Smått chockad över att jag ens tryckte på "skapa" knappen här på bloggen. Saknar att skriva. Som tusan. Ibland. Idag är jag däremot en gladare tjej. Vet inte riktigt vad som hände igår. Men humöret var lite som livet brukar vara dvs; Upp och ner. Lyckades även förvåna mig själv genom att nästan försova mig imorse. BRA där kinga. 20 minuter senare sitter jag nu här, sminkad och klar och väntar på att tåget ska stanna i Köpenhamn. Efter att jag har sålt lite kläder och så ska jag träffa E. Jag kommer perfekt till middagen som hon ska bjuda på. M-Y-S! Imorgon är det Kristi himmelsfärdsdag och då tar vi ledig från jobb det gäller även fredag för min del. Kommer snart tillbaka, men tills dess... <3
Har inte så mycket att säga förutom att mina dagar fortfarande spenderas på jobbet, på fritiden är jag dö kär i min soffa, (för jävlar, vad trött jag har varit denna veckan) men även i min telefon :) annars går jag runt och längtar till kommande helger. Någonstans mellan verklighet och fantasierna är livet rätt bra ändå.... :D
Satt och tänkte efter lite. Är det inte konstigt hur man ständigt kan bli påmind om saker man helst vill glömma? Som att när man äntligen tror att man är "stark" nog att gå vidare. Så kan känslan bara helt plötsligt finnas där. En dröm på natten, samtal av personen eller så hör man en låt som man kopplar till en vis tid. Det låter helt tragiskt, sorgligt. Men jag tror på ödet, jag tror på att ibland är det hela värt. Att bara få bli påmind om det någon gång då och då! Denna påminnelse väger upp vad personen gav dig just då och vad du kanske lärde dig utav av det hela. Det kanske är värt magkänslan, pirret i kroppen, känsla av någon slags lycka man skapade. Är det inte såna känslor som gör oss mänskliga?
- Save you heart for someone who leaves you breathless..... så där ja, det var smart sagt av en fin vän. Och på några få sec. bestämde jag med för att köra på det (ni får gärna påminna mig om det, typ ofta, har en känsla på att den snart är glömd) Men visst, why not liksom! ????????????????????????????????
HEY DU..? SKA VI DRA...? till soliga stränder, STORA VÅGOR, drinkar på beachen, nakna fötter, svettiga kvällar, musik från paradiset, korta jeansshorts, främmande snygga surf ansikten. Bara liksom leva för dagen och låta tiden sköta resten...
Jag kunde inte somna igår så jag tog fram min bok och en penna och började klottra lite:
• Killar måste ha muskler. Varför är det så att många tjejer drägglar över tvättbrädor & muskulösa armar. Killar ska träna upp muskler = lyfta tunga vikter. Sånt jag själv tycker är jobbigt på riktigt. Jag föredrar faktiskt en kille som har en "normal" kroppbyggnad ( men som ändå tränar) än en kille som ser ut som han har två feta meloner under armarna! ;)
• Killar måste alltid vara "stora skeden". När man ligger och myser eller ska sova så är det faktiskt så att jag vill vara den lilla skeden. Inget snack om saken! DET ÄR JUH sååååå MYSIGT!
• Killar måste tycka om öl. Varför är det okej för en tjej att dricka söta drinkar, alkoläsk eller cider, mendans många tjejer tycker att killar ska dricka öl. Det är bara är så och om det inte är så - så är det konstigt och inte speciellt coolt. Jag bryr min inte, drick du vad du vill men gör det med måtta för att extremt FULLA KILLAR som inte kan bete sig är fruktansvärt jobbigt och väldigt oaktraktivt! ;)
• Musikaliska killar; Ärligt talat, vilken tjej skulle inte smälta när pojkvännen spelar gitarr eller sjunger om olycklig kärlek/kärleken till en själv. oh, oh, oh... GABE´SAPORTAAAA!! ;) Snälla killar vs Badboys: Den här tänkte jag riktigt länge på. Vi tjejer faller för bad boys, men samtidigt vill vi ha en kille som ska vara omtänksam, romantisk och snäll. Jag förstår ibland faktiskt helt ärligt inte riktigt hur det ska gå ihop. Hur jag tänker där; En bad boy till det yttre, men en snäll boy till det inre? FINNS DET ENS?????
En snigel går snabbare än vad min data gör just nu, vilket är så sjukt irriterande då mitt tålamod för sånt inte går ihop. men Tjena, jävla skitdata! Och nu när jag ändå är igång och dissar; så kan jag lika gärna fortsätta;
FACEBOOK! En sån sjuk beroendeframkallande sida som har spårat ut. Kanske inte för personen som gillar att snoka, då det måste vara rena ramma guld-landet! :) Men visst har vi alla någon vän som ska ange tuuuusen personer på facebook som sina döttrar/pappor. Någon som TAGGAR varenda person dom har på sin vän lista på en bild de har lagt upp, bara för att se så himla POPPIS ut. Det är också grymt irriterande med människor som delar med sig av - vad dom har ätit, hur många gånger dom har bajsat och gud vet vad. Gärna sådära hundra tuuuuuuusen gånger per dag också. Ännu en gång, GRATTIS!!! ;) OCH det dära med att PUFFA varandra, låt bli och PUFFA på mig. Jag vet inte ens vad det betyder! Och, och, och alla dessa spelförfrågningar ........ HAHA! No offense vänner. Jag älskar facebook, jag GILLAR ER (<3). Det är liksom min morgon, eftermiddags och kvälls nöje. Men helt ärligt nu, går det hela egentligen inte bara ut på att skryta numera?? ;)
- Gör som jag, börja blogga! Så kan vi gilla varandras bloggar istället! ;)
Jag kom mig själva att anylisera omkring kärlek och känslor idag. Här står jag, singel sedan några månader tillbaka. Mitt längsta singel period någonsin om jag nu ska gå in på djupet. Och även om kärlek är det finaste som finns så är det också det värsta. För antagningen så krossar den dig eller så gör den dig till världens lyckligaste person. Där finns liksom inget mitt emellan. Och jag frågar mig själv, ännu en gång; varar kärlek för evigt? Eller blir kärlek för oss en ren vana efter en kort tid? Är det fel att gå runt och tro på äkta kärlek och kan kärlek till någon du verkligen har älskat över gå till hat?
- Jag vill inte tro på HAT och hatar ingen, för mig är det en onödig känsla och ett väldigt fult starkt ord. Inget man ska känna helt enkelt. Men hur ofta hör man inte; Jag hatar mitt ex, jag hatar mina föräldrar osv. Människor du faktiskt har sagt - jag älskar dig till och menat det!
Om man nu verkligen känner hat för en person, så har det då aldrig varit någon slags KÄRLEK inblandat i den situationen. Och där är skillnaden på varför man hatar. För helt ärligt tror jag inte på att man bara kan vakna en vacker dag och helt plötsligt hata sitt ex tex; Faktumet är att man går runt och hatar känslan på att man faktiskt älskar personen. Förstår ni? Den känslan sitter kanske väldigt djupt inne och blir djupare för varje dag som går- men den finns där. Oavsett om man vill erkänna det eller inte!
Jag har fått en hel del nya läsare. WOHO och VÄLKOMMNA! (haha), därför passar jag på att ger er tre punkter om mig som ni kanske inte visste... here it goes! ;)
Jag är en person som nojar mig över det mesta. Allt från kompisar till kärleken. Det behövs så otroligt lite för att jag ska börja tvivla typ. Freakar oftast ut när jag känner att inget står rätt till och måste få veta det direkt. Men samtidigt VET JAG också att jag oftast oroar mig i onödan...
Jag har riktigt svårt för att fråga/prata om saker när det gäller mig själv. Jag har det jättesvårt med att ringa någon t.e.x (förutom min mamma då) och be om hjälp, eller bara för att få snacka ut, som sagt! Eftersom jag då tror att jag stör personen. Och varför ska andra lyssna på mina problem förr, när folket har sina egna typ! Därför skriver jag rätt så mycket i en rosa bok jag fick av J, en gång i tiden (hihi) och många gånger blir texter i låtar min räddning också...
Jag har alltid tyckt om ordet om! Att leka med tanken på vad som kunde ha hänt, vad som kan hända, och vad som kommer att hända. Kan ligga och fundera i all evighet på hur allting skulle ha sett ut, om man bara gjorde på ett annat sätt, om man bara vågade ta de chanser som dyker upp... om, och om igen....
det ni, nu ska jag faktiskt sova! Jobb dag imorgon!!
